Att se på skrotkonst

Om Robert Jacobsens konst, som är en stor inspirationskälla för mej.

Sammanfattning av artikeln och boken: Skrotkonst är något nytt. För att se och uppskatta skrotkonst krävs en inre öppenhet för nyheter, och att tillåta sig att förstå att konst kan innehålla humor. Skrotkonst är glädjefylld och inget för den som är helt humorbefriad.

Jag har sedan skolåldern varit intresserad av att skapa. Jag har utbildat mej och prövat själv. Jag har provat att skapa i olika material alltifrån att dreja krukor till att fotografera, skissa, och måla akvarell och olja.

På något sätt var jag aldrig nöjd med mina resultat. Jag ville hitta något eget och unikt. För många år sedan köpte jag en dansk bok som heter "Kunsten idag" från 1967 på ett antikvariat i Uppsala.

Det är en bok om skrotkonstnären Robert Jacobsen från Danmark. Det är både text och bilder om hans metalkonst. Robert Jacobsens konst innehåller något nytt inom konsten, och jag blev intresserad av att undersöka mer, - och pröva själv.

Förutom Jean Tinguely så har Robert Jacobsen blivit en av mina största inspirationskällor. Han bodde och arbetade först under många år i Paris och blev en mycket känd konstnär under sin levnad och innehade också en professur i Tyskland under flera år. Än idag säljs hans skulpturer för mycket pengar. Han arbetade föst i sten men övergick sedan till järn och använde då ofta gamla föremål, - skrot. Det finns inget museum om honom men han är representerad på många stora konstmuseer i världen.

Det finns mycket att läsa om Robert Jacobsen, men jag väljer att här enbart recensera den bok om honom som jag har i mitt eget konstbibliotek. Boken är på danska och är egentligen en tidskrift som heter "Kunsten idag" Nummer 2 år 1967. Texten är ett tal av den danske konstskribenten Johan Borgen om Robert Jacobsens konst inför "Nasjonalgalleriets venner".

Skriftens författare inleder med att konstatera att Robert Jacobsen först blev känd utomlands men långt senare i sitt hemland. Han syftar på att Jacobsen tidigt i sitt konstnärsliv flyttade till Paris och där verkade bland de konstnärer som under 1900 – talets mitt arbetade inom den abstrakta konsten. "En ting er nemlig å legge f. ex. Paris for sine fötter. Noe ganske annet å vinne prinsessen på Glassberget."

Vår författare fortsätter med att förklara detta med hänvisning till det danska folkets djupsinnighet. Han beskriver denna djupsinnighet som en skavank som gör att vi fjärmar oss den omedelbara upplevelsen, eller "direktvirkingen", som han väljer att kalla det, när man ser och upplever ny konst.

Att inte se, utan att omedelbart söka en förklaring och ett sammanhang, är inte bara en dansk åkomma. Det kan nog, ibland, gälla oss svenskar än i dag, 60 år senare.

Min tanke är att om man ska ge sig in i att skapa något nytt, både när det gäller materialet järnskrot, och uttrycket, abstrakta skulpturer, så bör man befinna sig i en kulturmiljö där nytänkande inom kulturen uppskattas. Befinner man sig istället i mera konservativa miljöer är det svårare att vinna respekt för sitt nyskapande. Ingen blir profet i sin egen hemstad.

Lite kåserande skriver Johan Borgen om sin egen djupsinnighet. Han säger att han har perioder av konstblindhet, av "komplett uinntaglighet". Detta beskriver han som ett stort hinder när det handlar om att se på konst. Han förklarar djupsinnigheten som en icke medfödd egenskap, utan uppkommen från en indoktrinerad rädsla för glädjen.

"Kunstnere av hjemlig og fremmed herkomst har gjennom årene blåst i andre lurer enn dem vi kjente klangen av." 

Han fortsätter sitt resonemang och betonar att uppleva konst skapad av konstnärer som visar något nytt är som ögonöppnare för oss. Det får oss att se på vår egen tid med nya ögon. Ny konst är som en efterlängtad gäst som stiger in i huset där vi bor. Ibland heter gästen poesi och emellanåt är gästen klädd i järnskrot.

Jag håller med honom när han diskuterar hur konst som inte är som det vanliga, lätt kan göra betraktaren kritisk om vi inte kan se och ta till oss det nya.

Borgen berättar att han av en blind författare lärt sig att uppleva en skulptur genom att blunda och känna på den med fingertopparna. Vid ett besök på Louisiana prövade han detta på en av Jacobsens järnskulpturer och upplevde då en stor glädje. Ett medskapande. Han kände en identifiering med konstnärens skapande.

Han berättar vidare om hur samma känsla nådde honom vid ett tillfälle då han och hans hustru vandrade genom en utställning anordnad av konstföreningen på Gammel Strand i Köpenhamn. Han upplevde där skrotfigurer av Jacobsen och fick en ögonöppnare och såg nya värden. Det var något nytt. En upplevelse som berörde den inre längtan efter glädje och vällust.

Jag känner så väl igen känslan av glädje inför en skulptur, min egen eller någon annans, som är gjord av annorlunda eller nytt material och som innehåller humor. På mina utställningar brukar jag säga att om mina figurer kan sprida glädje och positiva samtal, och kanske nya sätt att se på gamla föremål så har jag lyckats. Jag brukar säga att då får mina figurer också en social funktion.

Vår författare fortsätter med att säga att i den kanske mest betydelsefulla boken om Jacobsen, som skrevs av Ernst Mentzes, talas det mycket om just materialet, som ofta är taget ur sitt ursprungliga sammanhang för att bli konst. Detta tycker jag är ett roligt sätt att skapa konst. Det är återvinning och betraktaren får lite hjärngymnastik i att man kanske inte alltid ska tänka i gamla banor.

Borgen skriver att det han beundrar mest hos Jacobsen är hans mod till att veta. Vår författare menar att en konstnär inte kan tro, ana eller anta, att det går att göra konst av nytt material, gammalt rostigt järn. Det gäller för konstnären att veta att det går. I detta resonemang skulle jag vilja lägga till att skapande med nya material, som rostigt järnskrot, kräver en hel del tekniskt kunnande och mycket praktiskt handlag, kombinerat med en stor dos estetisk känsla.

Borgen avslutar sitt tal med påpekandet att hos Jacobsen är materialet både mål och medel i samma process, - att skapa konst. Detta innebär ett brott med mycket av annan konstart. Inte bara i utförandet utan också när det gäller att visa vad som avses för publiken som kanske är van vid den gängse uppfattningen om vad som är konst. Borgen kallar detta ny-konstruktivism.

Jag håller med om att skrotkonst kan sägas vara en form av ny – konstruktivism. Det roliga är också att detta alltid ändrar sig beroende på vilka gamla föremål och vilka rostiga järnbitar man hittar.

Denna bok, med sin korta beskrivning av Jacobsens konst har givit mej mycket inspiration i mitt konstskapande. Men den största inspirationskällan för mej är alla besökare som kommit och tittat på mina skrotfigurer.

Jag vill ge alla mina besökare en stor eloge och säga ett stort tack för all uppskattning. Efter en stund bland mina figurer sprider sig leenden i besökarnas ansikten. Många gånger hörs det glada skratt bland utställningsborden. Många säger till mej att "man blir glad av dina figurer". Då brukar jag svara att "det är precis det som är meningen." En del säger att mina figurer är det bästa de sett i konstväg. Finaste kommentaren jag fått kom från en man som tyckte att min konst är i världsklass.

Hos de som besökt mina utställningar vilar ingen djupsinnighet och "direktvirkingen" fungerar perfekt när besökarna möter mina figurer. Men så lever vi idag i en mer frigjord tidsanda än när Robert Jacobsen började ställa ut sina skulpturer av järn och skrot.

                                                                                                           Anders Joby 2025