Min resa till konsten

Anders Joby 2026

Min väg till konsten är en resa genom hela mitt liv. Den börjar i tidig barndom och håller på så länge jag lever. Det är nyfikenhet och experimentlusta och spontanitet som är drivkrafterna. Som alla barn ritade även jag streck och huvudfotingar under min tidiga barndom. Några av dessa bilder finns sparade i en låda.

Tidig barndom. Skapande är socialt.

Jag har alltid haft en oklar bild i mitt inre, om att visa någon annan vad jag tänker. Och känslan och tankarna är alltid att hitta något nytt. Barnets spontana fantasi leker utan mål och gränser, och, än idag, när jag hittar en annorlunda sak vänder och vrider jag på den och funderar på vad jag skulle kunna göra av den. Jag gör, eller säger, något nytt och visar det för någon annan.

"Jag tänker, - alltså existerar jag". Och du med! (Descartes. Fransk filosof 1700-talet).

Barndom. Att prova själv. Arvet efter pappa, - och vad jag gjorde med det.

Pappas penslar.

En dag i maj 1966 när jag nyligen fyllt sex år, tog min pappa med mej till ett nybyggt badhus i Sjuntorp utanför Vänersborg. Vi hade gått ner i vattnet och pappa sa till mej att hålla mej i kanten. Han sa: -"Titta här, så här ska du göra," -och simmade ut några meter. Det var det sista han sa till mej för precis då sjönk han ihop och blev liggande länge orörlig i vattnet.

Någon hjälpte mej upp på bassängkanten. Folk gick upp ur vattnet och samlades runt oss. Återupplivningsförsök. Senare såg jag hur ambulanspersonal sprang iväg med honom på en bår. Det var det sista jag såg av pappa. Jag fick veta att pappa hade avlidit av en kraftig hjärtattack i vattnet.

Min pappa, som hette Rolf, hade skaparlusten i sig. Han ritade och målade med kritor och akvarell redan som ung. 1966 hade han nyligen köpt penslar, oljefärg och en liten väska att förvara detta i. Många av hans tavlor har jag kvar. Han var duktig i blyerts, akvarell och kritmålning. När jag ser på oljemålningarna ser jag en person som nyligen börjat prova att måla i olja. Jag ser tydliga tecken på talang, och om han hade fått fortsätta sitt liv hade han säkerligen kunnat ha utställningar och fått uppskattning för sitt skapande.

Pappas palett och oljemålarväska.

En akvarellmålning och en kritmålning av pappa. 

Båda är gjorda 1947, då han var 18 år.

Några av pappas oljemålningar.

En oljemålning och porträtt.

Åren gick. Sommaren 1975 reste mamma och jag till Italien på semester. Jag var 15 år och började intressera mej för pappas penslar och färger som låg i den där lilla väskan på vinden.

Italien är ett fantastiskt vackert land. Det var just denna första resan dit som kom att bli en milstolpe. Förutom badstranden upplevde jag Rom, Florens och Venedig. Det blev mycket av gamla byggnader och konst och skulpturer.

Efter resan kändes det som att barndomen tagit slut och ungdomen med sin nyfikenhet var "det nya". Många gånger senare i livet reste jag tillbaka till Italien.

Jag hämtade väskan från vinden och började prova själv att måla med oljefärg. Det blev bedrövliga resultat, men det var kul och intressant. Jag fortsatte i pappas fotspår. Jag provade själv. Det var ju det pappa sa; -"Titta här, så här ska du göra,"

Min första oljemålning. 1975. "Badstranden i Italien". 12 x 30 cm. Målad på en skokartong.

Under kommande år målade jag en och annan bild emellanåt och intresse för skapande och konst hade slagit rot. Det tog inte lång tid innan jag köpte egna färgtuber, dukar och fler penslar.

Jag har sedan denna tiden under hela livet målat oljemålningar emellanåt. Under resans gång har jag hunnit med att vandra genom konstfack, sålt oljemålningar på utställningar och haft egna kurser i oljemålning och jag blev lärare i bild.

Jag har mycket material för oljemålning i min ateljé. En dag tittade jag på pappas penslar. Det var ganska många. Man skulle kanske göra en skulptur i skrot och penslar. Sagt och gjort. Det blev en skulptur som fick heta "Målarens hand".

Jag provar själv. Som pappa gjorde.

Basen är ett kugghjul, handen är gjord av rostig plåt och penslarna är fem av pappas penslar.

Av mina kusiner har jag hört att jag är mycket lik min pappa, även till sättet. Därför är jag säker på att han skulle skrattat och blivit glad och uppskattat att jag gjorde en skulptur av några av hans penslar från 1966.

På Vadstena konstrunda 2025 ställde jag ut "Målarens hand", och ett ungt par köpte den första dagen.

"Målarens hand". Såldes i Vadstena 2025.

Ungdom.

Under hela mitt liv åkte mamma och jag ofta till Skövde för att hälsa på min farmor, ända till hennes bortgång på 1980-talet. Hon hette Hildur och var alltid glad och rask, och hennes inlagda saltgurka var en höjdpunkt.

Hon hade flera spännande tavlor hemma på väggarna som jag alltid satt och tittade på. De var tydliga exempel på tidig 1900-talskonst och de blev en del av mitt letande efter vad jag ville skapa. Jag förstod tidigt att någon gång under 1900-talets början måste den typen av skapande ansetts som något nytt och befriande.

De flesta av hennes tavlor var gjorda av konstnärerna Oscar Johansson och Frans Larsson. Frans Larsson bodde och verkade under flera år i Skara, och det var där han blev god vän med Oscar. Oscar var bror till min farfar och de hade växt upp i en familj med nio barn i en trång liten stuga, Anderstorp, i Skärv där min farfars far, som tidvis arbetade som rallare, bedrev småskaligt jordbruk.

Efter farmor Hildur har jag kvar tidningsklipp om dessa konstnärer och några av deras tavlor. Att måla i denna stil var aldrig något som tilltalade mej. Däremot letade jag, i deras konst, alltid efter ett svar på frågan vad det är som gör att man kan skapa något nytt inom konst.

Både Oscar och Frans var på sin tid uppskattade och kända konstnärer och hade utställningar under många år. Båda umgicks med konstnärer i västra Sverige som senare skulle bli den kända konstnärsgruppen "Halmstadsgruppen". Oscar umgicks också mycket med de så kallade Göteborgskoloristerna.

Oljemålningar av Frans Larsson.

Teckningar av Frans Larsson.

Kritmålningar av Frans Larsson.

Porträtt av Frans Larsson i ateljén, eller "målarrummet", som han kallade det.

Två artiklar om Frans Larsson som farmor Hildur sparat.

Frans var född på Orust men bodde och verkade länge i Skara. Han berättar i artikeln om sitt konstnärliga påbrå. Han säger att när hans mor var ung gjorde hon egna små penslar och målade små målningar med vattenfärger medan hon samtidigt vaktade korna.

I artikeln från 1947 berättas det att Frans Larsson haft utställning i Skara konstförenings regi och att hans målningar blev mycket uppskattade. Det kom många besökare och bara under första halvtimmen såldes 20 tavlor. Sammanlagt såldes 46 tavlor.

Utställningen ordnades i direktör Josef Johanssons bilhall. Josef var stor bilhandlare i Skara och bror till Oscar, som arbetade som kontorist på brodern Josefs firma.

Oscar Johansson. "livets väg".

Porträtt från släktalbumet och en av många artiklar om Oscar som farmor Hildur sparat.

Oscar föddes i Eggby, norr om Skärv, dit familjen flyttade och där han växte upp. Senare i livet bodde och verkade han i Skara. Hela sitt liv arbetade han på kontoret i brodern Josefs bilhandel och det var endast sina sista fyra år i livet som han kunde försörja sig på sin konst.

Artikeln berättar om en minnesutställning 1960, av Oscars tavlor. Den pågick från 31 januari till 7 februari och anordnades av Skara konstförening och beskrivs som föreningens mäktigaste utställning med hundra målningar.

Den var så välbesökt att det var trångt i Josef Johanssons stora bilhall. Det kom många kända konstnärer från Göteborg och hela västra Sverige. Många kända konstnärsnamn, bland annat från Göteborgskoloristerna, dyker upp på utställningen.

Under första dagen såldes alla hundra tavlorna på 15 minuter.

Vid alla besök hos farmor satt jag och tittade på tavlorna av Frans och Oscar och funderade mycket på hur de kunde få den framgång och uppskattning de fick. De är också intressanta med tanke på att de skapade något för den tiden nytt. Deras publik i början av 1900-talet var öppen för nyskapande konst. Det är ungefär samtidigt som Picasso, Miró och Braque är populära internationellt, och de verkade i en tid efter 1800-talet då skapande i olika former exploderat av flera -ismer.

På besöken hemma hos farmor börjar en dröm om ett ny-skapande konstnärsliv ta form i mej.

Jag fortsätter söka efter konst och skapande av något nytt.

Grundskolan tog slut. Bäst betyg hade jag i det ämne jag tyckte var roligast, teckning. Året efter grundskolan kom jag in på humanistisk linje på Per Brahe gymnasiet i Jönköping. Naturligtvis valde jag estetisk inriktning, teckning, och gick dessutom på "frivillig teckning" på torsdagskvällarna högst upp under takåsarna på skolan. Jag trivdes i teckningssalen, och provade många olika material och uttrycksstilar.

Alla sommarlov begav jag mej ut på tågluffarresor. Jag tågluffade fem somrar i rad och fick se mycket av Europa. Förutom badstränder och diskotek blev det mycket konstmuseer och en hel del flanerande och sittande på caféer. Mottot var att besöka "städer och stränder". Ett annat motto var; "Allt man behöver i livet är pass, pengar och biljett".

På väg hem från Grekland sommaren 1979.

Sommaren 1977 var jag 17 år och jag och en kompis reste ut på vår första tågluffarresa. Jag minns att vi stod i kö länge för att få se "Mona Lisa" i Louvren i Paris. Efter besöket var vi lite besvikna för vi tyckte inte att hon var så fantastisk som vi hört. Men det fanns mycket annat att se i Louvren, och överallt i Paris.

Resorna resulterade i en hel del vänner överallt i Europa och vi återsågs ibland. Jag stortrivdes med att resa runt, och titta på konst, och träffa vänner i Europa, och jag kände mej under dessa år mer som europé än som svensk. Idag ångrar jag att jag inte fortsatte att leva det livet.

På ett tåg genom Belgien.

På Per Brahe gymnasiet fick jag en god grundutbildning i de klassiska humanistiska ämnena. På ledig tid under läsåren provade jag att utveckla mitt måleri, men hittade inte riktigt en egen stil.

Under denna epok besökte jag flera kända konstinrättningar i Sverige också. Två ständigt återkommande utflyktsmål under denna tid var alltid Göteborgs konstmuseum och Louisiana i Danmark.

Självporträtt 1976. 

Två blyertsteckningar från tiden på Per Brahegymnasiet.

Akvarell med båtar. Målad i skolan.

En vecka fick vi en uppgift i teckning på gymnasiet. Alla skulle skapa en bild under ett speciellt tema. Temat var; STAD.

Jag associerade direkt med storstäder jag besökt under alla mina resor och i alla Europas storstäder finns det tunnelbana. Jag gjorde en bild ur mitt minne av en tunnelbanestation i London. Ritade också dit några små "byråkrater" med portfölj som typiska pendlare.

När temaveckan var över skulle alla sätta upp sin bild på väggen och vi skulle diskutera våra bilder. Till min förvåning märkte jag att de flesta av mina klasskamrater hade målat eller ritat villor på en gata, affärer, kyrkor, höghus, osv. osv. Jag förstod att alla mina tågresor i så tidig ålder hade påverkat mej till att tänka i lite nya banor.

"The underground in London".

Hemma målade jag med pappas penslar och färger. Det blev ofta tråkiga stillebenmotiv men det var nyttiga övningar för att lära känna oljefärg. Bilden med vinflaskan målade jag på svart kartong, bara för att experimentera med att måla som de gamla medeltidsmålarna som utgick från en svart yta.

Självporträtt från gymnasieåren.

Några stilleben från gymnasieåren.

Tidigt vuxenliv.

Studenten var över. Under året som följde gjorde jag värnplikten som pionjärsoldat på infanteriet i Eksjö. Sommaren tillbringades i städer och på stränder i Europa och när det blev september bodde jag i ett litet rum på Västgöta nation i Uppsala.

Mitt studentrum i Uppsala. 

Akvarell. Västgöta Nation i Uppsala.

Akvarell. Självporträtt. "Ensam i kupén, och äntligen på väg ner i Europa".

Stränder och städer i Europa på motorcykel.   

"London". Vänstertrafik.

Under många år framöver i Uppsala avnjöt jag otaliga föreläsningar och skrev mängder med tentor och uppsatser. Efter föreläsningarna gick vi vanligtvis till kafé Ofvandahls och diskuterade i timmar. 

Det var en härlig tid av baler och studentspex, och många kvällar tillbringades med vänner på studentpuben Djäknen, Västgöta nation.

Under ett av dessa år pendlade jag till Stockholm varje dag och gick på Stockholms konstskola. Efter det året lämnade jag in ansökningsprover och blev antagen till bildlärarutbildningen. Tiden kom då det blev dags att resa vidare i livet.

Lektion i kroki.

Lektion i perspektiv. Blyertsteckning.

Stockholms konstskola.

Under åren på konstfack hade jag en kompis som skulle resa ensam med ryggsäck till Kina. Jag bad att om han fick möjlighet, så kunde han köpa hem några kaligrafipenslar till mej. När han kom hem gav han mej några handgjorda hjorthårspenslar.

Samtidigt hade jag nyligen kommit hem från Amsterdam. Där köpte jag med tre flaskor juice att ha på resan till Hamburg. Juicen var god och jag tittade på flaskorna och funderade. De skulle vara väldigt bra att ha akvarellpenslar i, så de fick följa med hem.

Än idag, cirka 40 år senare, står de tre flaskorna och penslarna från Kina högst upp på min bokhylla med konstböcker.

Penslar från Kina och flaska från Holland.

Åren gick och det började kännas att studietiden närmade sig ett slut. Jag försökte utveckla akvarellmålandet. Det bohemiska livet var fantastiskt, men nu börjar en längtan efter stillhet vakna. Flera gånger åkte jag på motorcykeln till Halland. Jag drogs till stränderna och till havet.

"Halland". Akvarell 1983.

Haverdal. Augusti 1983.

Vuxenåren. Familjeliv.

Tiden gick. 1990-talet började och under en tioårsperiod blev jag pappa till fyra barn. Jag arbete som lärare i bild och so-ämnen i 34 år och det var bröllop och skilsmässa och ett annat bröllop och husrenoveringar och dessa år gav ingen tid till att skapa. Bara ibland gjorde jag någon enstaka målning för husbehov.

Jag målade min egen kopia på en av mina favoriter i konsthistorien. Den är gjord av en av Skagenmålarna, Kaj Willumsen, och heter "Sol och ungdom". Ett av originalen hänger i källaren under konstmuséet i Göteborg. 1 x x1,5 meter.

Jag gjorde denna målning och som en installation med belysning runt ramen. 1,5 x 1,3 meter.

Familjelivet. Bad i Vättern.

Datorer gjorde sitt intåg i Sveriges skolor och på en rast mellan två lektioner gjorde jag denna bild.

Datorbild. "- Pappa, vad betyder det att väggen är bärande?"

På somrarna hade vi en sommarstuga och bredvid huset fanns en bod. Där byggde jag en enkel keramikverkstad med egen hemmagjord drejskiva, men ingen ugn. Istället fraktade jag mina keramikföremål försiktigt till min skola och brände i ugnen där. Jag beställde lera från Holland och jag hittade ett ställe i Vänern fullt av bra lera på bara någon meters djup.

En dag när min krukmakarverkstad var färdig gav jag min äldste son en första "lektion" om hur man drejar en liten äggkopp. Året var 1993 och han var två år och det var en varm sommardag och vi satt utomhus och drejade. Jag drejade krukor och fat att ha hemma som egen brukskeramik. Det var en fantastisk tid.

"Titta här, så här ska du göra."

Egen brukskeramik.

På äldre dar.

Familjelivet tog slut. Barnen flyttade hemifrån och sedan var de borta. Huset såldes och det blev lägenhetsboende. Jag hade nu tid och möjlighet att hyra en liten ateljé. Jag pensionerade mej och då fanns det möjlighet att ägna sig åt sig själv igen.

Under epoken med familjelivet tänkte jag mycket på det där att skapa en egen nisch inom konsten. Tavelmålande i all ära, men det var något annat jag sökte. Jag ville utforska vad som finns bortom konsten. Nu hade det kommit digitala medier att använda i mitt sökande. Jag läste mycket, och letade bilder och filmer.

Runt år 2013 började jag intressera mej för att göra skulpturer av rostigt järn och skrot och gamla saker. Min fru är dotter till en känd keramiker och glaskonstnär som hade utställningar på olika platser i landet. Han hette Orvar Lake och kombinerade sin keramik och sitt glasarbete vid Ekenäs glasbruk med att måla tavlor. Så gjorde jag också ett tag, och mitt målande fortsatte några år till. Jag började delta i årliga konstrundor i trakterna där jag bor och ställde ut, och sålde flera målningar. Men jag märkte på min publik att det som verkligen gick hem var mina skrotfigurer. Nu la jag undan penslar och färg. För tillfället.

"Filosofen". 2013. Olja på duk. 1,5 x 1 meter. Såldes i Hjo.

Förlaga är ett fotografi jag tog i en Stockholmsförort när jag gick på konstskolan i Stockholm och vi hade fått uppgift att åka ut och fotografera staden. Den gamle mannen har varit och handlat mat. Han är nog på väg hem till sin lägenhet i ett höghus av betong. Ett enkelt liv. En enkel man. Men i hans inre finns en hel värld av tankar. Han är en filosof av stora mått. Ramen består av texter om statsvetenskap av en världsberömd filosof, Robert MacIver. 

"Pojken". 2014. Olja på duk. 1,3 x 1 meter. Såldes i Hjo.

Förlaga är ett fotografi jag tog i Kroatien under en av mina motorcykelresor till medelhavet. Pojken har sparkat boll mot väggen och ska nu gå hem. Ramen består av olika seriebilder från en gammal serietidning och på vänster ram gjorde jag ett avtryck av en fotboll. Bilden ska visa den unga pojkens dagar fulla av spel och lek.

En egen ateljé.

Skulpturer av rostigt järn och gamla föremål blev min egen nisch i konsten. Jag hittade humorn och nytänkandet som estetisk källa "bortom konsten". Det blev mycket uppskattat av publiken, och publiken är viktig. Det är vanligt bland estetiska moderna teorier att framhäva publikens reaktioner som kriterium på vad som är konst.

I Habo utanför Jönköping har jag min ateljé och i den föds det mycket humor och nytänkande.

Ateljén.

 Arbetsbänken.

"Fröken Ur".

"Ur insamlaren, eller Urinsamlaren".

"Tiden går". Såldes till Jönköpings kommun.

"Doktoranden". Gjordes på beställning som gåva till en kvinna som nyligen fått sin doktorsavhandling godkänd.

Funderingar i nerlagd verkstad.

Större trädgårdsfigurer av rostigt järn och gamla saker.

Denna typ av figurer får ligga nedsänkta i Vättern några veckor för att de ska bli mer rostiga.

Figurerna på bilden såldes bara två dagar efter jag hämtat upp dem ur Vättern. De står nu i en trädgård i Bohuslän, - och rostar ännu mer.

"Jag och pappa".

Figur av rostigt järn och gammalt kugghjul. Ibland slipar jag bort all rost för att få en annan yta och ett annat uttryck i en figur. När en skulptur är klar lackar jag den alltid med en hård lack för att få en lyster i ytan. Denna är gjord som en hyllning från alla barn till sina pappor. I basen är det ett kugghjul som symbol för det kontrollerade tänkandet och i toppen är barnet som symbol för den spontana känslan och livsglädjen.

Jag skapar också små figurer som enbart bygger på humor. Dessa figurer gör jag för att sprida glädje och samtalsämnen. De har blivit mycket uppskattade.

Efter att jag arbetat med skrotkonst i cirka 15 år så fick jag en dag en speciell tanke om min konst. En del av dem liknar ju ett barns huvudfotingar, och förmedlar samma glädje och humor.

Hela livet har jag sökt efter ett nytt konstnärligt uttryckssätt. Äntligen känns det som jag har hittat rätt. Jag har haft många utställningar och blivit bemött av glädje och uppskattning.

Jag har troligen sålt flera hundra figurer, både små och stora. Mina skulpturer är något nytt, på alla sätt.

Och de fungerar socialt för att de förmedlar och sprider glädje mellan människor.

Tänk att det var så enkelt att hitta mitt fack i konsten. Det var ju nästan bara att gå tillbaka till mina egna huvudfotingar för att få inspiration!

Porträtt av pappa.

På konstrunda, framför "Målarens hand", som sedan såldes.

Tänk om min pappa hade fått veta att jag skulle sälja hans penslar som en skrotskulptur. Jag tror han hade skrattat, klappat mej på axeln, och sagt att han tyckte det var en god idé att använda hans penslar på det viset!